Auhhhmmm

Hade en bra vecka med möte i Köpenhamn. Fast det är bara att inse att jag är känslig som fasiken. Minsta lilla kommentar, inte ens riktigt negativ, hugger som fasiken. Jag har ett självförtroende som inte ens är uppe på plusskalan.

Det gör också att jag inte riktigt orkar med alla människor utan drar mig undan. Mamma blev jätteorolig och ”tjatar” på hur jag mår. Det gör att jag bara blir irriterad och det är ju inte särskilt snällt mot henne som bara är omtänksam.

Samma sak med en av mina äldsta vänner. Jag har svårt att acceptera att de gick på exmakens 50års kalas, utan att ens fråga mig om det var ok. Vi har trots allt känt varandra i 25 år. Så jag har dragit mig undan och nu ställde hon mig mot väggen. Ville jag inte ha henne som vän längre? Jag var tvungen att svara att det ville jag visst men att jag måste få prata skit om exmaken och det kände jag inte att jag kunde med henne. Så sårade henne men jag orkar inte ens lappa ihop det. Kanske kan tiden läka sår

Skulle käkat middag med en gammal bekant i fredags men tyvärr var hon sjuk så jag åkte hem istället. Slackade runt i lördags, frukost på Egg and Milk, lite shopping och sen hade jag champagneorgie med 4 andra frånskillda kvinnor från Suburbia. Vi drack alldeles för mycket champagne och pratade. Om äkta män, om skillsmässor, ekonomi. Och kommer ihåg att jag berättade om en som inte hälsade på mig när det var fest före jul. Jag berättade om det också och de andra var inte förvånade… Kändes så skönt men också lite konstigt att jag inte sett det innan.

Sen blev det utgång. Nef, lokal och Palace. Jag vill inte vara singel, jag vill inte söka ny partner. Antingen var de 30 o tatuerade, eller så var de patetiska 50 åringar på Palace. Hur fasiken skall jag någonsin hitta någon som jag kan bli aningens förälskad i????

Jag får skaffa mig ett stort plakat och promenera omkring på stan… det kan ju inte bli sämre hugg än på Palace en lördagskväll. Och då kan jag lova att det blev inget hugg;-)

Det är så det känns

Annorlunda

I november kom äntligen ett livstecken från mina soon to be exsvärföräldrar. Inte ett ord har jag hört av dem före det trots att det var i juni maken meddelade mig att han tänkte bli min exmake. Inte något om att det var tråkigt eller åtminstone att de tänkte på mig. Jag kan inte påstå att jag var förvånad, jag har ju aldrig fallit dem i smaken. Exmakens första exfru är ju den som har varit idolen, må så vara, hon är ju mor till deras barnbarn men jag har haft svårt att de hyllat henne inför mig.

Men i november kom det ett brev, det kom efter makens 50 årsfirande så då var de väl presenterade för nya flickvännen. Jag kunde inte förmå mig att läsa brevet. Lite för att jag haft dåligt samvete för att jag inte haft kontakt med dem. De är ju trots allt väldigt gamla, inte elaka men ignoranta. Varje gång jag vart i Stockholm har jag tänkt att jag borde verkligen hälsa på dem.

Nå väl, jag läste brevet under julledigheten. En sida med tack och omdömmen om mig, vilka säkert var positiva i deras ögon. Tack för att jag var så annorlunda… Hmmm.. maken är normal, första exfrun är normal och nuvarande flickvännen är normal… men jag … jag var bara annorlunda. Jag ville inte vara annorlunda, jag ville ju passa in och duga. Att ha en självklar plats, men nej. Jag var den annorlunda, den ovanliga, den konstiga.

Nu har jag bestämt mig, jag skall inte träffa dem mer

Det skall böjas i tid…

I söndags hade jag mina kära CWC-väninnor hemma för fika och tavelavtäckning. Fika i engelsk stil med små sandwiches, shortbread och kaka. Mycket prat och fniss- precis vad jag behövde. Vi saknade några men hoppas få se dem snart.

Vi invigde min fantastiska present jag fick av dem i somras- väggordet (som blev en tavla) Queen of Fucking everything. Precis som bannern ser ut. Jag älskar verkligen tavlan och jag ser den mer och mer som min nya vapensköld.

Jag har en massa öl kvar sen inflyttningsfesten så jag passade på att dela ut. Unge herr Jesper var snabb på att provsmaka….

Skidor

Jag har åkt skidor några gånger tidigare men senast var säkert 14 år sen. Nu tog jag tillfället i akt när jag hade en biljett till Wien över. TonårsA tillbringar ju vintern i Österrike så jag hälsade på henne. Jag tyckte det var så kul att åka så nästa år har jag bestämt mig att det blir åkning i Frankrike med UCPA. Att hyra skidlärare ett par timmar per dag var perfekt och på UCPA ingår instruktör. Eftersom jag inte har några vänner som vill åka så blir det med ett bolag som är lite mer gruppreselikt. Jag åker gärna själv men vill gärna äta middag med några kvällen så det ser ut att passa mig perfekt.

Skratt

Humor är svårt. Vad är det som är roligt egentligen? När skrattar man så man kiknar? Här är mitt senaste skrattanfall- David Batras andra bok om lappar. Den första hette ”Den som inte tar bort luddet skall dö”.

När jag såg den här bilden var jag glad att man inte är inkontinent…. Jag skrattade så jag krampade:-)

Inget

Jag funderar på vad jag tänker på, om jag tänker överhuvudtaget. Det gör jag ju naturligtvis men väldigt, väldigt ostrukturerat. Det är inte så mycket om exmaken faktiskt, det är ju en befrielse. 

Här kommer några nerslag i hjärnbalken

StudentF– träffade honom i torsdags och fikade lite. Pratade om liv och studier. Äntligen har han börjat våga tänka tanken att inte studera vidare. Han har ju inte varit speciellt framgångsrik. En av de saker exmaken o jag var helt oense om där jag tyckte vi skulle uppmuntra F att göra andra saker- resa, jobba, våga att inte gå i sin fars fotspår. nu är han på väg. Skickade mess till honom och tonårs A efteråt att jag saknar dem så mycket. Skall exmakens nya ta över min roll som extravuxen??? Det skrämmer mig så mycketBagels-åkte hem till goda vänninan fru J i lördags. Vi hade en heldag i köket. Bakade bl a bagels och nu förstår jag varför man köper dem. Först var det en deg som jäste i tre timmar, sen gjorde man en till och blandade ner den förta. Så jäste den en timma. Den rullade man små korvar av degen, jäsa fem minuter, rulla till längre korvar, jästa 45 minuter. Koka bröden, torka av o sen in i ugnen… Men det blev massor av prat om livet och en hel del champagne. Vi planerade Falsterbodagar i påsk, matlagning på Swedish taste och golf till våren. Det är bra dagar.

Ensamhet– Lina frågade mig vad som skrämmer mig. Jag vill ju inte ha tillbaka exmaken, det är ju en sak som är säker. Det är ensamheten som skrämmer. Att tonårsA och studentF inte kommer vara mig lika nära (även om man  kan konstatera att studentF inte slagit sin mor en signal på två år…) Att inte vara behövd, att inte bli sedd på med älskande ögon.

Andningspaus

Igår orkade jag inte tänka mer. Jag grät väldigt lite, jobbade desto mer. Lugnet kom efter att veta att jag hade rätt, att min magkänsla var på riktigt och att alla problem inte berodde på mig. Jag har ännu inte kommit till sorgen över att jag antagligen blivit bedragen, det får jag fundera lite mer på.I lördags var det middag på Thai moon Kitchen på Storgatan 1. Ett ställe att rekommendera- väldigt god mat, himla prisvärt och en underbar inredning. Kitchigt som den värsta strandbar i Thailand. Bambu, flamingos, blommor och ljusslingor överallt.

Eftertankens kranka blekhet

På något konstigt sätt känner jag mig lugnare än på länge. Att det jag trodde faktiskt var sant, att min magkänsla var rätt. Jag har ju varit (och är) så självkritiskt. Allt jag gjorde fel, att jag verkligen var ”otrevlig, egocentrisk och lat”. Det kanske inte var helt och hållet sant. Det fanns andra krafter som jag inte kunde påverka. När maken sa så till mig hävdade han också att fler tyckte det. Hans vänner… ja nu vet jag ju vem det var som höll med….

Men också känner jag mig mer sviken än tidigare.

Magkänsla

31 oktober skrev jag det här. Om magkänslan jag haft. Och nu är det bekräftat, exmaken mejlade just att han börjat dejta en ny. Hans bästa vän, hon som var hans ”bestman” när vi gifte oss. Det som jag känt sedan länge. Hon har aldrig gillat mig. Jag har alltid haft en dålig känsla när han varit där. Hon har alltid tackat nej till inbjudningar från mig, aldrig bjudit in mig.

Och nu är de ett par. Kanske kan det ge mig en förklaring till att han gav upp, att jag inte dög, att vad jag än gjorde inte räckte till.