Igår träffade jag honom, den blivande exmaken. Vi mötes i en park och promenerade i en och en halv timma. Jag visste inte varför vi skulle ses, jag kunde inte se meningen med det men för att diskutera finanser och för att bygga en grund för att kunna umgås med tonårs A (som snart inte alls är tonåring) och student F (som snart inte längre är student) bestämde jag för att acceptera hans förfrågan.
Så kom han gående i solen. Och såg precis likadan ut. Jag kände ju igen honom men hur mycket jag än tittade på honom kunde jag inte förstå att det här var mannen jag älskat. Han som gjorde mig knäsvag, han som fick mig att skratta och som gjorde mig lycklig. Den mannen finns inte längre.
Vi pratade en del. Eller snarare… jag pratade och han hummade. Han har fortfarande inte lärt sig att prata, att säga åsikter utan att vara rädd för att inte bli medhållen. Jag berättade om några de saker jag blivit besviken på- köksinredningen, att grannarna visste före mig om hans nya och om att han inte ens kunde meddela mig att de skulle gå på samma party. Han förstod inget.
Ibland såg han ledsen ut. Jag vet inte om det var ett drag för att inte visa att han inte förstod eller höll med. Jag berättade lite om de förändringar jag gjort, om de tankar jag tänkt och det jag ångrar. Han sa inget. Inget förutom att han fortfarande tycker att jag var lat.
Ingen analys, inga ursäkter, inga tankar om det som varit.
Men på något sätt var det förlösande. Eller har tabletterna redan börjat verka? I vilket fall blev det spontandans i morse. Lady Gagas ”I was born this way” på högsta volym. Tur att jag inte har så mycket insyn i lägenheten…
Och Lina sa att Mia syntes idag- första gången på ett år. Jag hade börjat prata snabbt igen….