Månad: december 2010

Julian Assange och jag

Ibland är det kul att se hur bloggens läsare hittar hit. Vad de sökt på för att hitta mig. Oftast handlar det om champagne eller macaron-recept.

Men nu har jag gett mig in i storpolitiken, kolla från vilken sida en läsare hittat hit….  Klicka på bilden så ser du.

Man borde åka pulka…

…men istället så jobbar jag. Eller jobbar o jobbar… det produceras inte så fasligt mycket här om man säger så. Planerar lite möten, skriver nån agenda och avslutar lite gammalt krafs.

Skall snart avsluta dagen, gå förbi Granit och köpa en spagettiburk så jag slipper ha pasta i hela skafferiet. Jag letar efter en tvättkort på hjul så jag kan köra tvätten från sovrummet ner i tvättstugan. Hittar ni någon så säg till. Beställde en såssnipa från Le Crueset så nu börjar hemmet bli komplett.

I morgon skall jag var ledig. Det enda som står på schemat är att gå till frisören. Slingor och klippning men sen skall jag kura ner mig. Kanske sörja, kanske inte ens tänka att det gått ett halvår.

Kanske lite shopping inför nyår. Inte för att jag behöver en svart klänning till om man säger så:-) Skall på fest i Lerum med goda vänner. Exmaken är bortrest så vi krockar inte. temat på festen är ”danskt hygge”- det låter lovande.

Efter nyår blir det helgen hemma- lite fika med vänninor och röj hemma. Måndag åker jag till Östterrike. Tre skiddagar hos tonårs A. Sachertårta och födelsedagsfirande.

Och efter det drar jobbet igång. Det nya jobbet….

Juldagsmorgon glimmar

Det blev en bra julafton. Trevligt sällskap, god mat och vackra paket.

Men också ledsamt, tankarna snurrade runt i någon form av sammanfattning av året. Självkritiken har slagit ner igen- varför gjorde jag inte rätt, varför klarade jag inte av allt, varför kunde jag bara inte acceptera, lära mig, vara mer kompromissvillig.

Det är så mycket som jag skulle vilja göra annorlunda. På onsdag är det ett halvår

Jul

Jag trodde att jag skulle vara ledsen vid jul. Att jag skulle sakna mitt hus, mina bonusbarn, min familj. Men otroligt nog så mår jagbättre än på länge. Visst känner jag mig ensam, visst skulle jag vilja kyssa någon under misteln (fast vem vet…*s*) men jag är så glad över att inte fira jul med ex maken.

Jag är så glad att inte fira jul med min ex svärmor – hon som fullständigt tog över huset, inte såg sig som en gäst, körde över mig totalt. Hon som hyllade min exmakes andra exfru när jag OCH min mamma var närvarande.

Jag är så glad över att inte behöva fira jul med min exmakes andra exfru. Visst var hon trevlig men jag ville inte ha henne i vårt hem. Hon som hittade i skåpen bättre än jag… Jag vet att man skall vara storsint men det där var svårt att acceptera.

Jag är glad över att slippa sitta och titta på julklappsutdelning i fem timmar. En paket eller två är trevligt men inte se 18-åringar få kalsonger och linser i julklapp för att det skall vara många paket.

I år blir det istället kakfrukost med vänner, jullunch med mamma och sen blir det champagne under granen.

Vänner

När världen rasade samman den 29 juni så insåg jag att jag har fantastiska vänner. Under hela tiden har det stått underbara människor vid min sida som lyssnat, tröstat, peppat och bara varit där för mig. Jag hade aldrig klarat mig utan dem. När livet har varit som svarast har det varit de som fått mig att orka leva.

Men det finns andra sidor av myntet- det finns många som gjort mig så besviken. De som var ex makens vänner från början men som varit mina bekanta de senaste åtta åren – som inte hört av sig med den minsta hälsning. Inte för att de skulle ta ställning eller så. Bara säga- så tråkigt, kan vi göra något för dig, kan vi hjälpa er på något sätt. Bara något. Men inte ett ord, inte ett kort, inte ett livstecken från någon av hans vänner eller släktingar.

I lördags när jag var tillbaka på min gamla gata så var det många ansikten som var så roligt att träffa. Kramar och omtänksamhet. Hur mår du? Hur klarar du dig? Trivs du i lägenheten? Men det var också ett par som inte ens hälsade på mig. Som vände sig bort när jag kom. Två av dem såg jag som mina vänner. De var tom på vårt bröllop. Och nu vänder de sig bort när jag kommer.

Varför gör man så? Jag bryr mig inte om dem, men varför gör man så? Jag har sådana underbara människor vid min sida att jag inte bryr mig om jag mister dem.. men varför gör man så?

Nu är det officiellt… jag är inte klok

Sitter här och skriver inlägget om att jag börjar bli arg på ex maken. Vågar erkänna att jag faktiskt är lite arg.

Sen mejlar jag honom om överlämnande av julklapp till studentF och utbyte av lite saker.  Då slår det mig. Som en sten i huvudet. Som ett slag på käken av en ung Mohammad Ali

Jag saknar honom!

Inte som make och älskande. Men som min bästevän, som samtalspartner, som bollplank.  Jag är ju inte klok… den som jag saknar finns ju inte längre. Men lik förbannat saknar jag honom. Det var många månader sedan jag tänkte att jag behövde prata med honom, vilket alltid var min första tanke förut. Han var ju den som jag testade alla idéer på.

Han svarar extremt opersonligt och kallt – han bryr sig ju inte om hur jag mår eller vad jag skall göra. Jag är ju en icke-människa för honom- en person som bara är besvärlig, en människa som man vill radera ur minnet och livet.