Annorlunda

I november kom äntligen ett livstecken från mina soon to be exsvärföräldrar. Inte ett ord har jag hört av dem före det trots att det var i juni maken meddelade mig att han tänkte bli min exmake. Inte något om att det var tråkigt eller åtminstone att de tänkte på mig. Jag kan inte påstå att jag var förvånad, jag har ju aldrig fallit dem i smaken. Exmakens första exfru är ju den som har varit idolen, må så vara, hon är ju mor till deras barnbarn men jag har haft svårt att de hyllat henne inför mig.

Men i november kom det ett brev, det kom efter makens 50 årsfirande så då var de väl presenterade för nya flickvännen. Jag kunde inte förmå mig att läsa brevet. Lite för att jag haft dåligt samvete för att jag inte haft kontakt med dem. De är ju trots allt väldigt gamla, inte elaka men ignoranta. Varje gång jag vart i Stockholm har jag tänkt att jag borde verkligen hälsa på dem.

Nå väl, jag läste brevet under julledigheten. En sida med tack och omdömmen om mig, vilka säkert var positiva i deras ögon. Tack för att jag var så annorlunda… Hmmm.. maken är normal, första exfrun är normal och nuvarande flickvännen är normal… men jag … jag var bara annorlunda. Jag ville inte vara annorlunda, jag ville ju passa in och duga. Att ha en självklar plats, men nej. Jag var den annorlunda, den ovanliga, den konstiga.

Nu har jag bestämt mig, jag skall inte träffa dem mer

Annonser

3 kommentarer

  1. Du e annorlunda, precis som jag och alla de andra.
    Dom dar ”normala” kan man ju inte umgas med.
    Da blir man ju helt normal och som alla andra (ryser)

    Pussar fran 33 grader och sol

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s