Kära dagbok

Jag borde egentligen skriva dagbok för att komma ihåg. Komma ihåg hur jag känner mig, vad jag tänker på och vad jag vill. Mina minnesbilder ändras så mycket att jag glömmer vilka tankar jag hade. Men bloggen får bli min dagbok istället, kanske kan jag komma ihåg hur min glädje har känts, hur min sorg förlamar eller vilka drömmar jag har  om framtiden.

Mestadelen är jag förvirrad. Glad och nyfiken ena sekunden, ledsen och nere i mitt avgrundshål andra. Klassisk depressionssymptom.

Igår var det en sådan dag. Så glad över att elektrikern äntligen kom. Alla fel är fixade. Lampor funkar, uttag är lagade och elskåp är bytt. Sen kom papper från Alingsås tingsrätt om att äktenskapsskillnadspapprena kommit in. Utan min påskrift i och för sig. Nu är det registrerat. Så försvann marken under fötterna igen. Kanske hoppas jag på halmstrån fortfarande fast jag borde veta att ex maken ALDRIG ändrar sig. Inte om något. När dessa halmstrån brister så inser jag mer och mer att det inte finns någon återvändo.

Vilken idiot jag är som efter fyra månader inte insett det, men hjärtat förstår inte det som förnuftet inser

Annonser

3 kommentarer

  1. Hjärtat och hjärnan har oftast inget med varandra att göra. Tyvärr… Man önskar att det kunde var så, men icke.

    Att du är glad och ledsen ena stunden för att i nästa vara nere i avgrunden kan ju också vara ett tecken på att du håller på att gå vidare. Betänk att du för bara någon månad sedan enbart var i det stora helvetesgapet och tältade.

    Puss.

    Vi syns sen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s